Historien

Genom tiderna har Hillringsbergs Herrgård haft stor industriell verksamhet och betydande skogs- och landegendomar. Här har det funnits kraftstation, smedja, snickeriverksamhet, järnproduktion (stångjärn och spikar), och senare, sågbruk och trämassaproduktion. Som mest hade ca 1000 personer sin utkomst från verksamheterna.

På slutet av 1800-talet köptes verksamheten av ett konsortiumet Kistefos i Drammen som startade trämassaproduktion. Kistefos under ledning av Anders Sveaas gjorde mycket för utvecklingen och medernisering av industrien och arbeteranes ve och väl på Hillringsberg. Under denna period kom också en ung man från Bergen, Christian Storjohan till Hillringsberg. Efter en kort tid blev han 1892, 23 år gammal, brukspatron på Hillringsberg. Han drev verksamheten mycket väl, och då Wargøen AB kjöpte egendomen 1901, följde han med som chef for den nye verksamheten som inkluderade två trämassafabriker, ett gjuteri, en mekanisk verkstad samt stora land- och skogbruksegendomar.

1907 köpte Billerud Bruk hela egendomen, och Storjohan flyttade till Säffle som chef för den nye verksamheten. Billerud drev Hillringsberg fram till 1970 då sågbruket brann ned till grunden. Billerud flyttade då all verksamhet till Gruvön och sålde herrgården och jordegendomarna på Hillringsberg.

Minnen från industriverksamheten vid Hillringsberg präglar fortfarande egendomen. Som lite kuriosa kan nämnas att en av Sveriges få stenkvarnar forfarande står intakt på Hillringsbergs Herregård. Kvarnen (och eget mejeri) var en del av lantbruksverksamheten. Här kan man finna produktionsprotokoll som ger en god bild av kvarnens betydelse i bygden.

Det hör till historien att samhället som växte upp runt industriverksamheten på Hillringsberg var självförsörjande med lantbruksvaror och hade egen brukshandel. Denne kallades till Christian Storjohans ära för ‘Lill-Norge’.

Christian Storjohann 1868-1954 med hustru Aagot f. Fuglesang 1885-1968.

Christian Storjohann

Christian Storjohann, ibland kallad ”Värmlandskungen”, var disponent i Billeruds AB 1907 – 1947.
Han var en av de allra största företagsledarna inom svensk skogsindustri som funnits.
Storjohann grundade inte Billeruds AB, det hade funnits i mer än 20 år när han gjorde entré.
Men det var Storjohann som byggde upp Billerudkoncernen till ett av Sveriges största och livskraftigaste skogsföretag.

Bakgrunden till denna artikel.
Artikelförfattaren har haft förmånen och nöjet att vara medarbetare i den arbetsgrupp som under ca tre år skrivit den värmländska pappers- och massaindustrins historia.
I våra efterforskningar bland materialet har vi träffat på alla de gamla brukspatronerna och disponenterna som förvaltat och förädlat den värmländska huvudnäringen – järn och skog i hundratals år. Som före detta arkivarie vid gamla Billerud, var nog för mig det allra trevligaste att få återuppleva historierna kring legenden, visionären, kraftkarlen och föregångaren CHRISTIAN STORJOHANN som var disponent för Billeruds AB i hela 40 år.
Efter pensioneringen flyttade Aagot och Christian Storjohann från Säffle till vår residensstad och blev därmed Karlstadsbor de sista åren av sin levnadstid.
Christian Storjohann var född i Norge
Han föddes 17 juni 1868 i Bergen, där fadern drev en manufakturaffär. Namnet är inte som
många trott, norskt. Släkten Storjohann kom från Nordtyskland till Bergen 1801.
Efter en kort tid som mässpojke på en båt, hamnade Christian som 15-åring hos Bergenfödde patron F.M. Mohn på Remmene säteri utanför Säffle. Mohn och Christians far var
barndomsvänner och på Remmene fick pojken börja som lantbrukselev samt läsa för prästen.
Han utbildade sig vid Ultuna och Alnarps lantbruksskolor, tjänstgjorde en tid som inspektor på Remmene och arrenderade som 23-åring kronohemmanet Torp i Långserud. Efter att ha fått vitsord om sig att vara mycket duktig och framåt, fick Christian erbjudandet att bli
lantbruksinspektor på Hillringsbergs Bruk i västra Värmland, där han avancerade och blev disponent för hela bruket 1901. Hillringsbergs Bruk ägde två fabriker för tillverkning av
slipmassa. Genom dessa kom Storjohann i kontakt med massaindustrin och betraktades snart som expert inom detta område

Disponent i Billerud
År 1907 erbjöds Storjohann disponentposten i det då inte alls märkvärdiga bolaget Billeruds AB i Säffle, som hade grundats 1883. Han började här köpa upp de många mindre bruken i
västra Värmland (både sulfit och sulfatmassefabriker, träsliperier och sågverk), och slå
samman dessa till vad som skulle bli Billerudkoncernen.
Ett viktigt motiv var att komma över de stora skogsarealer som ofta ägdes av bruken. År 1920 uppgick Billeruds samlade markområden till 285 000 tunnland. Huvudkontoret låg i Säffle och fabriksdriften koncentrerades till Billeruds Bruk i Säffle, Kyrkebyns Bruk i Segmon, bruken i Slottsbron,Hillringsberg och Jössefors samt sedermera (1931) Gruvöns bruk i Grums.

Högre värde på produkterna
Storjohann tyckte efterhand illa om träsliperier, som använde en för enkel metod att förädla virket. I stället strävade han efter att inbaka så mycket arbete som möjligt i exportprodukterna – därigenom fick skogen ett högre värde. Och skogen har varit och är fortfarande grunden för
Sveriges och Värmlands välfärd. Redan från början satte Storjohann upp ett valspråk, som han sedan under hela sin verksamhetstid följde:
”INTE EN DAG UTAN FRAMSTEG”,
som var hans egen tolkning av Plinius den äldres latinska sentens:
”NULLA DIES SINE LINEA”.
Detta kallas idag ”ständiga förbättringar” och är högsta mode i dagens managementfilosofi.
Dissolvingmassan blev ett lyckokast av Storjohann. Viskossilket inledde i 1920- talets början sitt segertåg genom världen, och viskosfabriker växte upp som svampar ur jorden. Billerud kom tidigt (1919) in på att förse denna industri med råvara – blekt sulfitmassa. Kyrkebyns
sulfitfabrik var först, sedan anpassades Slottsbron 1925 och senare Jössefors för denna massatyp.
Billerud fick många kunder ute i Europa, främst i Italien och Tyskland.
Under Abessinien-kriget på 1930-talet bävade många, eftersom Billerud hade stora affärer med silkesmassan i Italien – ett land som då stryptes av sanktioner.
Genom skickliga förhandlingar från Storjohanns sida, lyckades han hålla denna massa utanför sanktionerna.
För alla eventualiteters skull, hade han emellertid ett transparent porträtt av Mussolini hängande på väggen i sitt kontor.

Dramatik vid byggandet av Gruvön
Den 17 december 1928 fick Storjohann, efter övertalningar, med sig styrelsen på ett beslut om en nyemission på 6 miljoner kronor, för uppförande av en ny sulfatmassa- och pappersfabrik vid Gruvön. Beslutet föregicks av många förslag inom styrelsen om var denna fabrik skulle anläggas. Bl.a. föreslogs en utbyggnad av sulfatfabriken vid Stömne, ett nybygge nedanför Säffle vid Spesshult, eller också vid ”Tjuvudden” i Slottsbron – alla billigare än det alternativ som Storjohann föreslog. När förslaget kom ut till allmänheten att den nya fabriken eventuellt skulle ligga vid Slottsbron, sammankallades ett kommunalsammanträde i Grums kommun. Då var det en av ledamöterna som yttrade följande:
– ”Dretlokta kan di få ve Slôssbron, men fabriken ska ligge ve Gruvön!”

Fabriken började byggas i början på 1929 – trots de andra billigare förslagen. Detta var vid en tidpunkt då det egentligen skulle vara omöjligt att göra en sådan satsning. Depression och arbetslöshet hade tagit landet i ett järngrepp. Börskraschen på Wall Street 1929 fick återverkningar även i Sverige. Denna anläggning spåddes därför att bli en spik i Billeruds likkista.
År 1931 när Gruvön stod i det närmaste klar för igångkörning, dök det upp ytterligare ett problem. En storkonflikt hotade på arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsen, som nu växt sig stark, krävde högre löner för arbetarna.
Svenska Arbetsgivareföreningen, där Storjohann hade säte, gick inte med på kraven utan i stället beslutades om en lockout.
Storjohann föreslog då att de cellulosatillverkare, som producerade konstsilkemassa, skulle hållas utanför konflikten
och få göra upp med arbetarna själva. En konflikt skulle innebära katastrof för Billerud. Förslaget fick inget gehör i SAF:s styrelse.
Då gick Storjohann med Billerudkoncernen ur SAF.
Storjohann gjorde istället själv upp med arbetarna om höjda löner, vilket väckte berättigat uppseende i industrikretsar. Det dröjde inte länge förrän ett mycket fränt brev anlände från häradshövding Marcus Wallenberg i Enskilda Banken, som beskyllde Storjohann för grov illojalitet mot sin bransch. Billerud stod sedan utanför SAF och andra arbetsgivareorganisationer fram till 1955

Trots belackarnas dystra spådomar visade det sig att Storjohann hade rätt i sin satsning på Gruvön och redan 1933 gav ”jättekomplexet” vinst.
Hela 1930- talet präglades Billerud av Storjohanns handlingskraft genom konsolidering av vunna framgångar, utvidgning, ”uppsaxning” av fabrikerna, gynnsam produktions- och vinstutveckling. Den blekta sulfitmassan och det blekta kraftpapperets genombrott inträffade under denna period.

Många händelser visar på Storjohanns tuffhet i affärer. Han hade inga skrupler och kände heller inte några moraliska förpliktelser mot de människor, vilka han ställt utan
försörjningsmöjligheter vid nedläggningen av de många mindre bruk han köpt upp.
Ej heller tycktes han ha några moraliska förpliktelser mot sin egen branschorganisation eller andra företag.
Hans ledstjärna i sin 40-åriga verksamhet som disponent för Billerud var, att alltid göra det som var bäst för företaget.
De metoder han ibland använde för att nå sitt högt uppsatta mål var inte alltid rumsrena. Men det bekom honom inte det minsta. Storjohann ansåg alltid att han gjort rätt om beslutet varit bra för Billerud.

Christian Storjohann hade som ledare namn om sig att vara hård i nyporna och utrustad med vassa armbågar, en kraftkarl som gick rakt på sak. Han fordrade mycket av sig själv och andra och såg saker och ting i stort. Han var orädd när det gällde att pröva nya metoder och att göra
stora kostsamma investeringar.
Skogen var Storjohanns skötebarn. Han älskade skogen, inte
bara för att han var intresserad av jakt – utan framförallt som det växande råmaterial där Billeruds produkter kunde utvinnas: virke, massa och papper.
Men han var sparsam i småsaker, t.ex. blyertspennor, suddgummi och skrivpapper. Som ett exempel bifogas en
bilaga med texten ur en skrivelse från Storjohann till sina brukschefer 1930.
Storjohann hade en enorm pondus och viljestyrka som kunde försätta berg. Han hade en tydlig distans till alla sina anställda. Han sade inte ens du till sin vice VD.
Hans ord var lag som ingen ville eller tordes opponera sig emot.

Ingen högre teoretisk utbildning
Storjohann hade ingen teoretisk utbildning annat än från Ultuna och Alnarps lantbruksskolor
– alltså ingen akademisk examen. Han var dock en oerhört intelligent person som hade mycket lätt att ta till sig allt han hörde och läste. Därför vinnlade han sig om att läsa all teknisk litteratur som fanns att tillgå inom sitt intresseområde.
Var det någon av hans underordnade som inte läst någon nyhet inom papperstekniken som Storjohann hade läst, så
”bannade” han honom för detta.
Storjohann var inte språkkunnig i början av sin yrkesbana, men när han förstod att han måste kunna engelska så reste han till England. Han var där i tre veckor och när han kom tillbaka talade han språket flytande. Dagarna i England använde han till att prata med engelsmän, kvällarna och nätterna var det teoretiska studier som gällde.
På 1920-30- talen när silkesmassan gjorde sitt genombrott i Europa, reste Storjohann mycket tillsammans med sin hustru Aagot som marknadsförare för Billeruds produkter. Storjohann kunde engelska och Aagot behärskade tyska och franska. På så vis kunde de kommunicera med kunderna.

Krävde respekt
Hans sedan lång tid aviserade besök vid sina fabriker var stora ”shower” även för de anställda som inte var direkt berörda. Det städades, putsades och fejades flera veckor i förväg.
Alla chefer och förmän stod uppställda vid porten med mössan i hand, bugande och bockande när bilen anlände. Sedan följde de disponenten i en lång rad på vandringen runt i lokalerna. Och Gud nåde den förman som var ansvarig för något som inte var som det skulle. Då fick han sig en riktig avbasning. Artikelförfattaren som började jobba på Kyrkebyns sulfitfabrik vid fjorton års ålder, hade det stora nöjet att en gång få övervara denna ”show”. Det var 1946, då Storjohann gjorde sitt allra sista aviserade besök vid fabrikerna. Vi småpojkar hade då placerat oss strategiskt, gömda bakom gardinerna i centralförrådets fönster, med fin utsikt mot portvaktsstugan. På så vis fick vi se dessa ödmjuka hälsningsceremonier från läktarplats.

Flitig styrelsemedlem
Ett 40-tal styrelseuppdrag innehade Storjohann under sina 40 år som disponent för Billeruds AB, bl.a. ordf. i Sv. Cellulosaföreningen, ordf. i Sv. Trämasseföreningen, ordf. i Trämassekompaniet, ordf. i Sveriges Industriförbund, styrelseledamot i SAF med mera. Han örlänades dussinet ordnar, även utländska.

Avgick efter 40 år
Den 1 september 1947 avgick Christian Storjohann som verkställande direktör i Billeruds AB.
Som efterträdare på denna post utsågs direktören i Bergslagernas Järnvägar Yngve Simonsson.
De sista levnadsåren bodde Aagot och Christian Storjohann i Karlstad. I väntan på att den nya villan vid den s.k. ”Guldkusten” skulle bli klar, bosatte sig makarna den 2 september 1947 i en liten anspråkslös villa på Älvkullen, Egnahemsgatan 16. Men strax före jul samma år kunde Aagot och Christian flytta in i den nybyggda villan vid Elfdaliusgatan 3.
Christian Storjohann avled 1 juni 1954 i sviterna efter ett lårbensbrott, 86 år gammal.
Jordfästningen hölls i Karlstad domkyrka under stora hedersbetygelser, fredagen den 4 juni kl.
15 och förrättades av biskop Arvid Runestam. Kistbärare var fackföreningsordförandena från de olika Billerudsbruken. Urnan gravsattes på den närbelägna kyrkogården, men blev efter några år flyttad till östra kyrkogården.
Aagot Storjohann dog 1968, och dödsboet sålde därefter villan på Elfdaliusgatan till doktor Söderström. Nuvarande ägare är förre ordföranden i Värmlands Hembygdsförbund Karl Axel Branzell med fru Hjördis, vilka köpte fastigheten 1992.

Hasse Olsson

Käll- och litteraturförteckning:
Christian Storjohann, Mannen som byggde Billerud, av Iwan Schyman Papper och Massa i Värmland, av Lennart Stolpe, Hasse Olsson, Lennart Källén, Carl Håkansson och Alf Svensso

Från “WERMLAND” i teckningar efter naturen af A.Winquist och C.Curman m.fl.:Hillringsberg och Sätern vid Hillringsberg.

Glafsfjorden med sin fortsättning nedåt Byelfen är måhända i mångens tycke det vakraste Wermland har af naturskönhet att erbjuda. Det är egentligen omvexlingen mellan storartade och leende utsigter, som skänker detta framför t .ex. Frykens visserligen herrliga, men något inklämda och enformiga natur. Går man från Arvika på ångbåt och har passerat den lilla bassinformiga Kyrkviken och sundet, öppnas utsigten öfer en spegelyta af omkring 2 mils längd och nära 1 mils bredd, den egentliga glafsfjorden, som på vestra sidan bägränsas i horisonten af de s.k. Finnskogarne, i öster af Högeruds och Stafnäs` skogklädda mindre höyder. I nordvest reser sig den för sin vidsträcta utsigt berömda Tenderudshöjden, hvilken vesterut vid Ränkeseds-snipan stupar, tvärt afskuren, mot sjön Ränken. Mot söder fäster sig ögat vid Rudsklätten, bekant genom lemningarne af ett fäste, troligen från de gamla norska fejderna samt Fjölesnipan, en af de största höjderna vid vattendraget. På många ställen vid sjöns stränder och på holmarne ligga kummel, der man funnit bitar af gala svärd och andra antiqviteter, allt ett bevis att här varit tummelplatsen för många vilda fejder. Mellan höjderna på vestra sidan och sjelfva fjorden har naturen lemnat plats för mer och mindre vidsträckta och bördiga åkerfält, hvaraf Glava socken fått den betydligaste andelen.
Det är ock på denna sida som de strömmar utgjuta sig, hvilka, efter att halfva uppfängat vatten ur otaliga reservoirer, drifva de bruk, som härstädes sedan äldre tider blifvit anlagda. Längst upp af dessa ligger Elgå, hvars välbyggda corps de logis, oaktadt sin höga belägenhet, blott framskymtar här och der mellan de lummiga träden. Man får snart derefter i sigte föremålet för vår teckning, Hillringsbergs bruk.Lika som denna egendom är den betydligaste på vesterlandet, är också dess belägenhet den mest storartade blandt alla. Manbyggnad, magasin, sågar, qvarn och smedjebyggnad ligga alla på en berghäll invid sjön, så att brukseffektene kunna fraktas direkt ombord på de väntande fartygen. Alla dessa byggnader ligga mot väster, omkransade af löfskog med utsigt öfver Glafsfjordens vidsträckta yta.
På en sten, upprest vid stranden, står inhugget: Hillringsberg dess verk anlagde 1692. Ett lite stccke uppåt elfven, der hon kröcker sig omkring en pittoresk björk- och granklädd udde, har den outtröttlige stenhuggaren, öferinspektor E. Noreen, upprest en betydlig skiferhäll, hvarpå han ristat ungefärligen följande: Här stod templet i Gadisvall trotsat 6 sekler; snart har ett århundrade öfergått dess ruiner. Stenen upprestes till minne åt den fordna helgedomen af M.M.S och C.G.C. år 1828. (Maria Margareta Schröder och C.G.Carlsten). Ännu tills för några år sedan stog qvar ett gammalt bårhus, bygdt af grof kullersten, en lemning från den tiden då Glava kyrka låg här i närheten.
Dessa äro väl de enda historiska antiqviteter stället och trakten har att bjuda på. Lika litet har den att berömma sig af några historiska notabliteter, så vida man ej dit vill räkna den för sina infall bekanta ”qvicke Lampa”, hvilken från sin bostad Lenungshammars bruk på Finnskogen, gjorde ströftåg i kringliggande nejd och riktade sina sarkastika pilar ej mindre mot de välfödda brukspatronerna, änn mot det vackra könet, om detta någon gång glömde visa sin vackra sida. Medgat tiden, uppfattade han sina tankar i bunden stil t. ex. ”Eden vid salt och bröd”, Kolharpan m. fl. hvilka flögo omkring i otaliga afskrifter, och ehuru ofta något grofkorniga och vittnande om för liten underbyggnad eller, som han sjelf kallade dem, ”huggna ur gråberget”, likväl buro prägel af sprittande inbillning. Sällan såg man en till kropp och själ af naturen bättre utrustad menniska än bruksförvaltaren P.Lampa. Kraftig, reslig växt, hvälfd panna, under hvilken blixtrade de leende blå ögonen, der man redan såg infallet färdigt, innan det låg på tungespetsen, ett minne, hvari lektyr och händelser fastnade som på ett limspö, ett hjerta så godt, att han kunde, som man säger, ge rocken af sig, och hvilket också gaf en af hans bekanta anledning yttra vid hans bortgång: ”För dig var dikt med sanning anförvandt, och guld och grönna skogar bort du skänkte, men hvad du sade trodde du var sannt, och hvad du lofvade du hålla tänkte”. Ej underligt att han var gerna sedd öferallt och hade en vidsträckt krest af bekanta, och må det derför ursäktas oss, om vi för deras skull gjort och göra en digression från vårt egentliga hufvudämne.
Det var vid denna tid mycket lifligt på det s.k. vesterlandet, och det välstånd en indrägtig bruksrörelse medförde gaf sig luft i en nästan gränslös gästfrihet. Det var isynnerhet då ortens bergmästare, den ej mindre i angenämt umgämge än arbetsförmåga oupphinneliga v.Schèele, vid sina undersökningar gästade brukspatronerne, som dessa drogo upp sina stämbord och läto se hvad huset förmådde.
Vid ett dydlikt tillfälle voro på middag på Hillringsberg inbjudna alla med jernbruk försedda grannar – granskap räknas här på flera mils afstånd – och efter att härunder vinets värmande gud smält bort den stela rimfrost, som alltid utgör entrèen vid sittande måltider, sedan v. Schèeles anekdoter satt lattermusklerne i gång och Lampas gissel träffat en annan trögkörd Pegas, stod snart glädjen högt i taket, och tryckfriheten visade redan då, att det var en lag, som inte kunde falla. Gubbarne hade i arf från yngre dagar förmågan att med mer och mindre talang utföra solo visstumpar af Valerius, Franzèn m. fl., och tro vi att dessa än i våra dagar skulle taga lofven af de torftiga tal och skålar, hvarmed men allt för ofta serveras. Ett stycke impromtu vid bordet kan här som bevis på stämningen anföras:

Hur lustigt flyger dagen Här uppå Bachi berg
Man proppar fullt i magen Och får i benen merg
Och proselyt och prester Sig smörja allihop,
De hålla se`n orchester, Men ej vid tomma stop;

Ty bottengod är egarn, Och bål`n med rom och rack
Är bottenlos som bägarn, Ur hvilken Loke drack,
Och ångan flyr till solen, Att solens sjelf blir full
Och kläder norra polen I söderhimlens gull

Visserligen kunde mången tycka att ortens diet var nogot för hög och umgängeslifet saknade den polityr, som åtföljer den finare bildningen, men allt var så hjertligt, och rolig hade man, hvilket väl får anses som hufvudsaken i samquäm.
Sednare egare af Hillringsberg hafva ej sparat någon kostnad för att göra stället så prydligt och angenämnt som möjligt. Manbyggnaden är väl underhållen jemte två flyglar och gör ett behagligt intryck, då man färdas fram från den långa björkallèen, som leder till stället, och en större uthusbyggnad af sten inger genast begrepp om ett betydligt landtbruk. Sedan vi af dess produkter vunnit styrka för en utflygt, bege vi oss från en plats, som öferallt bär spår af verksamhet, arbetande sågar och bulldrande hamrar, till skogarnes lugn och naturens fridfulla ensamhet; vi tåga till Säters.
Detta er något ovanligt i mera kultiverade trakter af fäderneslandet, och vi tro näppeligen att man någonstädes kan flytta sig från en stor farled till vildmarken på så kort väg som här. Man gör en half mils promenad vesterut uppför slingrande skogsvägar, der utsigter öppna sig mot norr och öster, mer och mer vidsträckta ju längre man gått, liksom taflan af en förfluten tid med hvarje gad vinner i utsträckning; här och der framskymtar ett dånande vattenfall, och man standnar vid stranden af en liten behaglig skogssjö, Glaåker, der båtar anlitas för den övriga färden. Det är denna båtfärd dom utgör glanspunkten under utflygten och som erbjuder ett för naturen känsligt sinne det mest omvexlande intryck af leende behag och dystert allvar. Otaliga furuklädda holmar äro sållade öfer sjöns yta, och sunden slingra sig som smala elfvar mellan dem. När man kommer in i ett af dessa, reser sig i fonden ett högt berg kalladt Rahästen, och rädda för dess mörka jätte stiga vi ur på högra stranden, der den enkla säterstugan ligger så inbjudande beskuggad af höga träd. Det var denna tafla, omöjlig att med ord återgifa, de behagliga sunden, höjderna och sätern, som vår artist, för öfrig skicklig och noggrann, skolat från en mera lämplig ståndpunkt lägga i dagen, så vida ej landskapstecknares och landmätares värste fiende, regnet, tvungit honom inom ett mera inskränkt område. Den som nu är trött och vill förfriska sig med mjölk och bär och andra Guda gåfvor, som ej så noga kunna specificeras, må standa på Sätern, medan den vetgirige fortsätter till Klättviken, ett torp på sluttningen af Rahästen, der i solbaddet våra utmärktaste fjärilar: Machaon, Apollo, flere arter perlemofjärilar, den sällsynta Egeria m. fl. tumla om blandt de vilda blomstern, och smyger han från denna nog varma betraktelse varsamt in åt den svala skogen, händer honom lätt att en ståtlig älg, öferraskad skyndar undan med dunder och brak bland moras och vindfällen. Den som är fiskare har tillfälle att i den närbelägna fjällsjön Rövattnet, hvars bölja är gjennomskinlig till betydlig djup, göra bekantskap med den välsmakande Rödingen, som annars egentligen tillhör högre norden och några dylika fjällsjöar efter norska gränsbandet. Jägaren har nog som håller honom i spänning, då han vet sig i närheten af betydliga Elgstånd, och zoologen torde ha sina ögon öppna, då han får veta at Lemmus medius och Coronella lärvis anträffats i denna trakt.
En lugn sommarnatt tillbragt på Sätern förtjenar utan tvifel sin vaka. De allvarsamma höjderna, de spegelblanka sunden, skogarnes halfdunkel, allt stämmer sinnet högtidlig, till beundran, till Gudstjenst i naturens stora , herrliga tempel. Det enda som afbryter den heliga tystnaden, om det kan kallas afbrott som hörer så väl till stycket, är forsens brus, koskällans ljud i höjderna samt Spångummans söfvande, snurrande spel. Denna fögel, för de flesta mera bekant under namnet Nattblacka (Caprimulgus), då hon om sommerquvällarne med sina långa och spetsiga vingar slår ned på de sandade gårdsplanerna, uppstämmer helst i högbelägna skogar sin enformiga sång, ett under halfva timen upprepadt urr-urr-urr likt ljuden af en spinnrock. Denna sång slutar iblandt med ett kraschande läte, ungefärligen som när man slår hårdt ihop flata händerna, hvarpå följa några gälla skri; kly-kly-kly. Härvid jaga de hvarandra och åstadkomma smällen med att hopslå vingarne. Om flere hos oss gjort denna iakttagelse veta vi ej, men engelskmannen Shaw omnämner vid beskrifningen af fogelen något dylikt.
Men läsaren tycker sig måhända redan vid dessa rader ha vaktat nog. Att ett besök på stället på honom gjort annan verkan, derom äro vi öfertygade. Mången gör långväga och dyrebara turar för att se ”wunderschöne Gegenden” och träffar dem långt säkrare midt i vårt eget land.

———————

För ofvanstående skildring af Hillringsberg och Sätern vid Hillringsberg hafva vi att tacka en man, som väl förtrogen såväl med stället som med de personer och den tid han så lefvande skildrat. Hans namn hafva vi icke rätt att uppgifva.

Utgifne af: Franz von Scheele och Uno Troili
Holmbergska Bokhandeln
Stockholm